Bara människor

Jag har läst Bara människor av Anne Liljeroth.

Boken beskrivs såhär:
"Journalisten Saga Widerbeck bestämmer sig för att flytta tillbaka till sin barndomsstad i ett försök att hitta sina rötter, och snart låser hon upp dörren till en lägenhet på Smedjegatan 6. Med sig har hon en plan för att göra upp med de personer som en gång sårade henne.

Plötsligt står hon öga mot öga med sina nya grannar, Patrick Swedmark, Per Norder, fröken Andersson och Wille Weber, alla med sina egna historier och motiv. Saga vill få dem att minnas vad de gjorde, och också se henne som den hon är idag.

Men saker och ting blir inte riktigt som hon tänkt sig.

Bara människor är en roman som handlar om livets motsatser, om förutfattade meningar och om behovet av upprättelse. Den handlar om konsten att glömma, gå vidare och förlåta. Men framför allt är Bara människor en historia som inte lämnar sin läsare oberörd. Hur ska det egentligen gå för dem som bor på Smedjegatan 6?"

Bara människor är en bok helt i min stil. En bok om människor och deras styrkor och tillkortakommanden. Om att gå tillbaka i tanken till en tid som flytt för att komma till helt nya insikter. En påminnelse om att vi är just bara människor.

Boken börjar såhär:
"Bussen krånglar sig genom tre små rondeller med nyplanterade höstblomster innan den slutligen parkerar bakom den gamla stationen. Byggnaden påminner om att det en gång passerade tåg här, att detta var en knutpunkt i Sveriges järnvägsnät."