Om du bara visste

Jag har läst Om du bara visste av Caroline Säfstrand.

Boken beskrivs så här:
"När Elin en dag hittar en förlovningsring i pojkvännen Zachs ficka får hon panik. Hon packar en väska och beger sig hals över huvud till Hallands Väderö en plats hon svurit på att aldrig återvända till. Här får hon dela fyrvaktarbostad med Anja, en äldre dam som kommit till ön för att måla. Båda plågas av smärtsamma minnen från det förflutna och släpper inte gärna någon inpå livet, men efter en regnig kväll i en kohage rämnar några av de murar de ägnat så lång tid åt att bygga upp.

Sommaren på ön förändrar allt. Omgivna av öns dramatiska naturlandskap utvecklar de två kvinnorna en djup vänskap, och tryggheten de känner i varandras sällskap ger dem modet att glänta på de inre dörrar som så länge varit låsta. Plötsligt blir den enas frågor den andras svar..."

Efter att bara ha läst tio rader i den här boken var jag helt såld. Den har ett språk som fångade upp mig i en mycket behaglig känsla som stannade kvar genom hela boken. Trots att handlingen bitvis är ganska obehaglig så är läsupplevelsen alltid tilltalande. Här finns dessutom allt man kan önska sig, smärta, hat, sorg, lycka, svek och kärlek. Den handlar om att våga även efter det att allt tagits ifrån en. Om att våga omfamna hoppet ännu en gång. Om att kunna älska och förlåta. Och att hitta tillbaka. Efter de tio raderna fortsatte jag läsa med samma härliga känsla och tillfredsställelse över ordens dans över sidorna. Det gjorde jag tills jag besviket läste det allra sista ordet och var tvungen att inse att den här berättelsen var slut. Nu ser jag mycket fram emot nästa bok av Caroline Säfstrand.

Boken börjar så här:
""Helvetes jäkla skit."
Elin sliter och drar i kabinväskan vars ena hjul kilats fast mellan gatstenarna. Fiskargubben med gråsprängt, ruffsigt skägg, som sitter och puffar på sin pipa utanför en av de röda bodarna, iakttar henne roat. Små skrattrynkor bildar fina fåror runt hans ögon."