måndag 15 september 2014

Ett oerhört obehagligt skrämselskott

och en mycket omvälvande helg.


En upplevelse som gjorde att jag fick åka ambulans och hamnade på akuten.

Det började med en våldsam hostattack i duschen då jag fick en fruktansvärd huvudvärk, likt ett pistolskott i bakhuvudet. Det varade bara i 5-10 minuter. Jag fortsatte min dag även om jag kände en liten gnagande oro över vad det kunde ha varit. Så jag googlade. Och fick veta att om det hände skulle man uppsöka läkare på en gång för det kunde, i sällsynta fall, bero på en hjärnblödning. Så jag ringde vårdupplysningen som tyckte att jag genast skulle sätta mig ner och ringa 112. Då blev jag riktigt rädd. Ambulansen kom och undersökte mig först hemma. Blodtrycket var väldigt högt, annars kunde de inte se några tecken på hjärnblödning. Men de ville ändå att en läkare skulle bekräfta och så blev det.


Många tankar rusade runt i mitt huvud i ambulansen på väg till sjukhuset. Framför allt hur mycket jag ville leva vidare. För min familj. För mina barn.


Läkaren gick noga igenom alla möjliga tecken för sjukdom. Bestämde att det var högst osannolikt att det var något allvarligt. Konsulterade en neurolog i Lund för säkerhets skull. Fick samma svar där. Kom fram till att det förmodligen var en muskelbristning. Som skulle läka. Lättnaden, den går inte ens att beskriva. Och blodtrycket hade nu gått ner till normala nivåer.

Upplevelsen lämnade mig med en känsla av en enorm tacksamhet över livet. En mängd tankar om vad livet bör innehålla. Över hur skört livet faktiskt är. Viljan att leva här och nu. Hela tiden. Att våga njuta och inte hindras av rädslor. Att älska högljutt och innerligt.


Så här i valtider tänkte jag på något annat också. Jag tänkte mycket på hur fantastiskt jag blev bemött av alla. En varm och empatisk ambulanskille, snälla sköterskor och en helt underbar läkare. Jag funderade på hur mycket skäll den här gruppen får. På hur många som är missnöjda med vården. Själv är jag bara lyrisk. Och oändligt tacksam. Så helt uppenbart finns det en annan sida av vården som det behöver berättas om. Det tycker jag är viktigt.

Så trots att det inte är fredag, eller kanske helt enkelt för att det är en helt vanlig underbar måndag, så tänker jag dansa. Because I´m happy!

24 kommentarer:

  1. Usch vad obehagligt, tack och lov att det gick så bra! Jag dansar med dig Anneli, för att livet faktiskt är helt fantastiskt.
    Ta hand om dig!
    Kram!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack snälla du! Ibland tror jag livet vill lära oss en läxa för att vi ska uppskatta det lite mer.
      Kram!

      Radera
  2. Vad skönt att höra att allt gått bra <3 Vi lever bara en gång så NJUT <3
    Kram Ann

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, vi får bara ett liv, så det gäller att ta vara på det på bästa sätt.
      Kram! <3

      Radera
  3. Jösses...tack och lov att allt gick bra! Var rädd om dig och stoooor kram!

    SvaraRadera
  4. Det där med måndagar fick en annan dimension då. Glad att allt är ok o att du blev väl omhändertagen.
    Kram/Ebba

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack! Ja, det har du rätt i, det blev en måndag som ingen annan.
      Kram!

      Radera
  5. Fy vad hemskt! Och du har rätt, det viktiga är att förstå vad man har och hur fint det är. Och såna där grejer ger en verkligen orsak att dansa. Kram.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, det var riktigt obehagligt! Och som jag vill dansa och leva och njuta av livet. Kram!

      Radera
  6. Fy så hemskt! Tur att det inte var något allvarligt.
    Att man ska behöva uppleva något sådant för att ha vett att uppskatta det man har, visst är det konstigt?! Vi är allt bra bortskämda.
    Tack för att du delade med dig, kände att jag behövde ett wake up call!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Men det är ju så, vi lever på och glömmer ofta bort hur fantastiskt härligt det är att leva.

      Radera
  7. Oj, vilken grej du varit med. Skönt att det gick bra.
    Och visst har vi en fantastisk sjukvårdspersonal, även om de ibland nästan går på knäna. Fin tisdag till dig! /Anna

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack! Ja fy, det var riktigt obehagligt! Sjukvårdspersonalen borde hyllas varje dag för det jobb de gör.

      Radera
  8. Men usch så hemskt! Och vad skönt att det inte var något allvarligt. Sådana här saker får en verkligen att värdera/omvärdera det liv man lever och inse att vi har bara ett liv. Så att dansa en helt vanlig måndag tycker jag är helt rätt!
    Kram!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, det var verkligen läskigt! Bara att få leva är ju en gåva som vi ofta glömmer bort att uppskatta. Jag tror jag ska dansa varje dag.
      Kram!

      Radera
  9. Hu vad hemskt! Sånt där får en verkligen att tänka till och vara tacksam för det man har. Skönt att du mår bra igen. Kram!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack! Ja, det var verkligen obehagligt! Tacksamhet över livet är något vi kanske borde fundera mer över varje dag. Kram!

      Radera
  10. Nu satte jag teet i vrångstrupen! Min finaste Anneli <3 Ta hand om dig och många kramar från mig <3

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack gulliga Susanne! Förutom att jag fortfarande känner mig omtumlad så mår jag bara bra. Kramar! <3

      Radera
  11. Fy vad otäckt. Tur att allt gick bra och att det inte var något allvarligt!
    Jag håller med om sjukhuspersonalen. De senaste veckorna har en närstående legat på sjukhus och även efter hemkomst ha varit i mycket kontakt med sjukvården och väldigt bra och proffsigt bemötande och det är då man fattar hur bra den funkar, jag önskar bara att den gjorde det överallt. Kram!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, det var riktigt läskigt! Sjukvårdspersonalen kan verkligen vara helt fantastisk. De har inte alltid ett lätt jobb men det är oändligt viktigt. Kram!

      Radera
  12. Men vad läskigt, jag förstår att du blev rädd! Så skönt att det inte var något allvarligt. KRAMAR

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, hua, det var riktigt läskigt! Jag är så glad över att det gick bra. Kramar!

      Radera