och en mycket omvälvande helg.
En upplevelse som gjorde att jag fick åka ambulans och hamnade på akuten.
Det började med en våldsam hostattack i duschen då jag fick en fruktansvärd huvudvärk, likt ett pistolskott i bakhuvudet. Det varade bara i 5-10 minuter. Jag fortsatte min dag även om jag kände en liten gnagande oro över vad det kunde ha varit. Så jag googlade. Och fick veta att om det hände skulle man uppsöka läkare på en gång för det kunde, i sällsynta fall, bero på en hjärnblödning. Så jag ringde vårdupplysningen som tyckte att jag genast skulle sätta mig ner och ringa 112. Då blev jag riktigt rädd. Ambulansen kom och undersökte mig först hemma. Blodtrycket var väldigt högt, annars kunde de inte se några tecken på hjärnblödning. Men de ville ändå att en läkare skulle bekräfta och så blev det.
Många tankar rusade runt i mitt huvud i ambulansen på väg till sjukhuset. Framför allt hur mycket jag ville leva vidare. För min familj. För mina barn.
Läkaren gick noga igenom alla möjliga tecken för sjukdom. Bestämde att det var högst osannolikt att det var något allvarligt. Konsulterade en neurolog i Lund för säkerhets skull. Fick samma svar där. Kom fram till att det förmodligen var en muskelbristning. Som skulle läka. Lättnaden, den går inte ens att beskriva. Och blodtrycket hade nu gått ner till normala nivåer.
Upplevelsen lämnade mig med en känsla av en enorm tacksamhet över livet. En mängd tankar om vad livet bör innehålla. Över hur skört livet faktiskt är. Viljan att leva här och nu. Hela tiden. Att våga njuta och inte hindras av rädslor. Att älska högljutt och innerligt.
Så här i valtider tänkte jag på något annat också. Jag tänkte mycket på hur fantastiskt jag blev bemött av alla. En varm och empatisk ambulanskille, snälla sköterskor och en helt underbar läkare. Jag funderade på hur mycket skäll den här gruppen får. På hur många som är missnöjda med vården. Själv är jag bara lyrisk. Och oändligt tacksam. Så helt uppenbart finns det en annan sida av vården som det behöver berättas om. Det tycker jag är viktigt.
Så trots att det inte är fredag, eller kanske helt enkelt för att det är en helt vanlig underbar måndag, så tänker jag dansa. Because I´m happy! ♥
En upplevelse som gjorde att jag fick åka ambulans och hamnade på akuten.
Det började med en våldsam hostattack i duschen då jag fick en fruktansvärd huvudvärk, likt ett pistolskott i bakhuvudet. Det varade bara i 5-10 minuter. Jag fortsatte min dag även om jag kände en liten gnagande oro över vad det kunde ha varit. Så jag googlade. Och fick veta att om det hände skulle man uppsöka läkare på en gång för det kunde, i sällsynta fall, bero på en hjärnblödning. Så jag ringde vårdupplysningen som tyckte att jag genast skulle sätta mig ner och ringa 112. Då blev jag riktigt rädd. Ambulansen kom och undersökte mig först hemma. Blodtrycket var väldigt högt, annars kunde de inte se några tecken på hjärnblödning. Men de ville ändå att en läkare skulle bekräfta och så blev det.
Många tankar rusade runt i mitt huvud i ambulansen på väg till sjukhuset. Framför allt hur mycket jag ville leva vidare. För min familj. För mina barn.
Läkaren gick noga igenom alla möjliga tecken för sjukdom. Bestämde att det var högst osannolikt att det var något allvarligt. Konsulterade en neurolog i Lund för säkerhets skull. Fick samma svar där. Kom fram till att det förmodligen var en muskelbristning. Som skulle läka. Lättnaden, den går inte ens att beskriva. Och blodtrycket hade nu gått ner till normala nivåer.
Upplevelsen lämnade mig med en känsla av en enorm tacksamhet över livet. En mängd tankar om vad livet bör innehålla. Över hur skört livet faktiskt är. Viljan att leva här och nu. Hela tiden. Att våga njuta och inte hindras av rädslor. Att älska högljutt och innerligt.
Så trots att det inte är fredag, eller kanske helt enkelt för att det är en helt vanlig underbar måndag, så tänker jag dansa. Because I´m happy! ♥
