Under Vintergatans alla stjärnor

Jag har läst Under Vintergatans alla stjärnor av Camilla Davidsson.

Boken beskrivs så här:
"När vi lär känna Emma har hon utarbetad flytt karriärjobbet i Stockholm för att söka lyckan i London där Eric, amerikanen hon blivit handlöst förälskad i, bor. Deras relation blir komplicerad och utvecklas i en helt annan riktning än Emma tänkt sig. Hon lider sig igenom tiden i London och hankar sig fram på tillfälliga jobb. Av en tillfällighet hör hon talas om den tusenåriga pilgrimsleden Camino de Santioago de Compostela i Spanien och får en ingivelse att den är precis vad hon behöver för att reda upp sitt liv. Med en gammal ryggsäck och ett par slitna gymnastikskor ger hon sig iväg på den åttio mil långa vandringen mitt under den spanska högsommaren. 

Att vandra långa sträckor dag efter dag är jobbigare än Emma någonsin kunnat föreställa sig. Under mödosamma dagar till fots genom den spanska landsbygden tvingas hon konfrontera sina mörkaste tankar och minnen från det förflutna. Men hon är inte ensam. Längs vägen möter hon en rad färgstarka personer från olika världsdelar och bakgrund. Flera av dem får stor betydelse för henne på olika plan. Emmas spontana infall utvecklas till en omvälvande resa som får henne att omvärdera sina livsval och allt hon någonsin trott på."

Boken med det vackra namnet, Under Vintergatans alla stjärnor, är en bok jag längtat efter att läsa av många olika anledningar. Så mycket att jag var rädd att bli besviken. Men det blev jag inte. Inte alls. Jag gillar ju den här typen av böcker som skapar eftertanke. Det är en feelgoodberättelse fylld av möten, både bra och dåliga. Mest möten som innehåller massor av värme och nya sätt att se på livet. Men boken beskriver också alla de vedermödor en sådan här vandring innebär. Det svettiga, det onda och det obekväma livet. Berättelsen handlar om att stanna upp då och då för att hinna se på sitt liv och reflektera över det liv man lever. Något jag tror att vi alla behöver då och då. Med den här boken startar funderingar och önskningar om att få stanna upp mitt i livet för att ge sig själv en paus i det till synes aldrig sinande bruset som dagens tillvaro så ofta innehåller. För den eventuella frågan om jag nu tänker mig att gå en sådan vandring? Nej, jag tror jag nöjer mig med att ha fått följa med som åskådare i den här berättelsen.

Boken börjar så här:
"Emma sneglar på tavlan med avgångstider för säkert tionde gången. Det skulle bli en lång dag, konstaterade hon och tittade ner på sina nyklippta naglar."