Tro det eller ej

men det är fredag igen!

Den här fredagen är alldeles speciell för vår äldsta son fyller 17 år. 17 år, helt galet, var det inte nyss han låg i min famn. När han tultade runt i huset och bara var bedårande söt. Han är fortfarande söt och dessutom stilig, men han ligger inte längre i min famn. Fast hans härliga kramar får jag fortfarande njuta av i alla fall. Det är jag mycket tacksam över.

Dags att torka de nostalgifyllda tårarna och fortsätta firandet. Pizzan som önskats idag väntar precis som en skön familjekväll med mys och film.

Fast först måste vi starta helgen med dans. Shake Up Christmas!

Det är mycket nu

precis som det alltid är den här tiden på året.

Och tiden just nu är sådan att den bör ägnas åt familj och att ha det riktigt mysigt. Jag älskar den här tiden precis innan julafton. Vi har två födelsedagar nu i december förutom allt annat som händer just nu. Så det gäller att ta det lugnt och välja det viktigaste och roligaste. Än så länge känns det riktigt bra för jag försöker att välja bort sådant som stressar för mycket och istället välja det som ger en skön känsla. Mindfulness, inte helt lätt i tider som denna, men så viktigt. Det är det där med att förenkla och att släppa lite på kontrollbehovet. Och kanske till och med skapa lite nya traditioner som passar livet, som det ser ut just nu, lite bättre.

I brist på skrivtid just nu så använder jag en liten, liten stund till att få lite skrivinspiration. För trots att jag inte skriver så lever mina berättelser fullt ut i mitt huvud. Här handlar det om den ack så viktiga dialogen. Mycket intressant!

Håll inte tillbaka kärleken, William Holden

Jag har läst Håll inte tillbaka kärleken, William Holden av Conny Palmkvist.

Boken beskrivs så här:
"Sommaren 1987 yr dammet kring fötterna på sextonårige Ärlig Johansson där han driver omkring i den sydsvenska byn. Hans far gör sitt bästa för att supa ihjäl sig, och en viss Norma sätter Ärligs hormoner i gungning. Det kunde kännas lite som att befinna sig på ett sjunkande fartyg, eller ett flygplan i fritt fall från himlen. Skådespelaren William Holden tycks ha svar på det mesta. Ärlig Johansson får uppleva en sommar han sent ska glömma. Det är inte alla som en dag upptäcker att de klarat sig igenom både Titanics undergång och flera av världens värsta flygplanskrascher. Det finns de som inte överlever överhuvudtaget."

Det här är en helt fantastisk, varm berättelse fylld av känslor klädda i ord som berör ända in i själen. Den handlar om att vara ung och försöka hitta en mening i allt det som sker i världen, men mest av allt i det lilla livet, det man måste leva i vare sig man vill eller inte. Här finns starka känslor, vackra ord och subtila händelser. Men framför allt är det en mycket vacker berättelse, trots ett  tungt och ganska svart innehåll. Även det mörka kan innehålla stora känslor som vänskap och kärlek. Det gör verkligen den här boken.

Boken börjar så här:
"Klockan var halv tre på natten och gatlyktorna slocknade lika fort som allt annat i byn. Det gick på en sekund eller två och skedde alldeles ljudlöst."

Och swish

så var helgen över.

Tiden går rasande fort i vanliga fall, men i december tycks den öka farten ännu mer. Nåja, det är ju inte mycket man kan göra åt det mer än att försöka hänga med så gott man kan. Och i morgon är det måndag. Härliga måndag!

Vi mjukstartar veckan redan i dag med lite skrivinspiration. Storslagen motivation. Nu kör vi!

Inte för att jag fattar

vart veckan tog vägen, men vägen tog den i alla fall. Och det är fredag igen, vilket betyder dans. Så nu kör vi igång en riktigt härlig helg!

Det krävs tusen vackra ord

Jag har läst Det krävs tusen vackra ord av Rose-Marie Bouw.

Boken beskrivs så här:
"Den morgonen Ulrika ställer sig på vågen och ser 143 kilo bryts förlamningen. En gräns har passerats. Någonstans mellan tjugofyra och trettiosex tappade hon bort sig själv. Hon blinkar mot siffrorna, 143 kilo.

Tre små pojkar leker på vardagsrumsmattan. Hon tar sin handväska och går ut genom dörren, lämnar sitt liv bakom sig. Hon fortsätter att gå.

Molly är sju år. Fröken säger att hon har en vild fantasi när hon berättar om monstren under sängen. Monstren som kom fram när mamma dog. Med sina fräknar och skrubbade knän med Bamseplåster på korsar Molly Ulrikas väg.

En sommar på landet, en liten hand i en större hand. Ulrika väntar på att få dö, Molly på att livet ska börja igen."

Det här är en bok som fångade mig i ett ögonblick med den fantastiska titeln och det vackra omslaget. Då hade jag ingen aning om vad den handlade om. Nu vet jag.

Det är en berättelse om att förlora sig själv, ett ämne som jag tror många av oss kan relatera till. En hjärtskärande berättelse om att inte se någon möjlighet att någonsin kunna hitta sig själv igen. Eller ens veta vem det är man ska hitta. Oavsett av vilken anledning man går vilse är det lika svårt att hitta den väg som leder tillbaka. Kanske inte nödvändigtvis till den man var, men till den man behöver vara. Den som är ens rätta jag. En inte alltid lätt väg att varken hitta eller välja då man en gång förvillat sig bort.

Den här historien innehåller allt. Sorg, humor, smärta, längtan, värme, förtvivlan och kärlek. Trots allt det svåra måste man läsa vidare. Måste få veta hur det ska gå för Ulrika, Molly och resten av bokens invånare. Vägen tillbaka är inte på något sätt lätt, men den är möjlig. Om man har mod nog att våga följa den.

Boken börjar så här:
"Det finns ingen förskönade beskrivning för fetma. Är man tjock kan man kalla sig kurvig eller Zornkulla. Men är man fet så är man fet."

Men vad härligt

det är både måndag och december. Underbart!

Så de är bara att köra igång ännu en fantastisk vecka. Have a good one! ♥

Idag tänker jag bjuda på några stillsamma tankar angående skrivprocessen. Ian McEwan pratar om att hitta självförtroendet i skrivandet. Även de mest kända författarna kämpar uppenbarligen med det. Det känns skönt att veta.