Magnolian har börjat slå ut

och de är fantastiskt vackra.

Det är överhuvudtaget så vackert ute just nu när färgerna håller på att erövra naturen igen.

Men den tunga känslan efter gårdagen hänger definitivt kvar här i Helsingborg. Hos mig gör den det definitivt. Samtidigt får man inte bli uppgiven utan istället försöka göra allt för att jobba för en förändring i samhället. Men det är svårt att tänka på alla de människor som drabbats och nu inte längre kan njuta av våren eller livet överhuvudtaget. Det gör ont i mig.

Det var ju tänkt att bli så härligt

följt av en massa fina bilder från idag. Men jag tappade helt lusten och känner istället en stor sorg i bröstet som inte vill släppa taget.

Inte anade vi när vi passerade parken vid Kärnan under vår promenad att något så fruktansvärt hade hänt. Däremot pratade vi om det absurda i den polisbevakning som måste finnas i samband med dessa fotbollsmatcher. Och allt annat de pengarna skulle kunna betala. När vi kom hem förstod vi hur allvarligt det varit just där vid trappan till Kärnan. En man är nu död på grund av att han träffade människor som inte har respekt för liv. Jag vill inte ens koppla det till fotboll, även om det är den som triggar detta hat. Eller inte, för jag har så svårt att förstå att det skulle kunna vara så. Att ett bollspel, en lek, skulle kunna skapa sådant fruktansvärt hat. Själv tror jag inte på att det går att lösa det på annat sätt än publiklösa matcher. Supertrist eftersom det finns så många som verkligen njuter av spelet och spänningen i det. Men som det ser ut nu är det ju inte möjligt. Människor ska inte behöva dö för att de hejar på "fel" lag. Jag skäms inte över att vara Helsingborgare idag, jag skäms över att vara människa. Jag känner med hela min själ och mitt hjärta för de anhöriga som har en älskad som inte kommer hem ikväll.

Bokhyllor och dans

nej, de har inget alls med varandra att göra, de får bara samsas i en reflektion från mig just idag.

Bokhyllor, jag är väldigt kräsen när det gäller bokhyllor och har därmed inte hittat någon jag är nöjd med. Jag har däremot ett bokskåp i mitt hus som fanns när jag flyttade in. Det var väl kanske inte ett bokskåp just, men det blev.

Men det känns fruktansvärt att stänga in sina favoriter där.

Sedan har vi en barnbokhylla.

Där är det sällan ordning, men det är precis som det ska vara i en barnbokhylla.

Så var bor mina favoriter då?

Jo, i mitt fina fönster precis bredvid min säng. Där bor de tillsammans med en fin lampa och doftljus. Ganska ofta besöks platsen av katten Stella som sätter sig mitt i allt och spejar ut över ägorna. Fast snart finns det ingen plats kvar till henne.

Nu har jag faktiskt hittat den bokhylla jag vill ha till mina favoriter.

Jag bara älskar den. Fast den går inte att köpa, men man kan bygga den. Därför har jag önskat mig den i födelsedagspresent av min familj. Det ska bli spännande att se om de får ihop en.

Då så, vidare till dansen. För det är ju fredag igen, tro det eller ej, och då finns det bara en sak man måste göra. Så då kör vi och det gör vi tillsammans med Kevin Bacon. Takterna sitter fortfarande i och han vet hur man får igång ett party. Och en helg. Have a good one!

Det går lite vingligt

just nu tycker jag. Det känns som att jag pillar lite här och lite där, men inget blir riktigt färdigt. Och så är det ju så mycket jag vill hinna göra.

Jag har kommit i kontakt med så många härliga människor under tiden som jag jobbat med det där andra. Så roligt. Vi har ju Eleazar som jag redan nämnt, sedan är det Bradley, Irene, Matthew, Audrey, Belle, Margo, Carrie och Sylvia, bland flera andra. Nu när jag ser hur många det är så förstår jag varför det tar så mycket av min tid. Men roligt är det.

Dagens skrivinspiration handlar om skrivprocessen. Igen. Det är spännande att höra hur olika författare gör när de skriver. Jag känner igen mig i hur Wendy Corsi Staub gör. Jag skriver också strömlinjeformat, från början till slut. Jag håller med om att början är svår, det är liksom där allt börjar och den ska fånga läsaren på en gång. Dessutom är det ju precis som Wendy säger, det är i början man ska lära känna sina karaktärer och dess omgivning. Däremot känner jag inte att jag påverkas olika beroende på vad jag skriver, jag är alltid lycklig när jag skriver!

Känner mig lurad

på vårvärmen.

Det ska ju vara varmt och skönt nu. Hela tiden. Men nej, det är inte varmt alls och nu när man fått smak på den sköna värmen känns det så mycket kallare när kylan kommer tillbaka. Trist! Men det går ju att leva med nu när vi ändå är på väg åt rätt håll. Tjoho!

Själv jobbar jag vidare med både det ena och det andra. Mest det andra just nu. Jag försöker att bocka av i att-göra-listan på ett lugnt och städat sätt. Så att jag slipper bli stressad.

Ibland faller jag lite, men bara ytterst lite, i min tro på mitt skrivande. Det är mänskligt och något jag tror är en del av den skrivande processen. Då gör jag något åt det och idag skrev jag ut det positiva omdömet jag fick av ett förlag angående mitt fösta manus och satte upp bredvid mig på min anslagstavla. Bara för att veta att målet finns någonstans där framme och att jag faktiskt kan skriva.

"Utgivningsgruppen har läst och diskuterat ditt manus och du får mycket bra betyg men för närvarande passar den inte in i vår utgivning. Fortsätt att skriva för du gör det riktigt bra och lycka till!"

Det är ord jag behövde just idag. Ord man behöver ta till sig då och då för att veta att man är på rätt spår. Trots refuseringsbrev. Trots allt.

Dagens skrivinspiration som ger oss en känsla av hur den skrivande världen kan se ut. Så många viktiga tankar. Härlig inspiration!

Vardagspyssel

som motvikt till fantastiska bokreleaser. Varav en sker idag och jag kunde inte vara med.

Jag hoppas Marion Nyström som skrivit Frostbiten och som just idag får välkomna den ut i världen, har en helt underbar kväll. Jag önskar jag var där. Och att jag snart får läsa den.

Vi har varit på utvecklingssamtal idag med dottern som går i sjuan. Hon skulle själv hålla i utvecklingssamtalet och jag är mäkta imponerad över hur fantastiskt fint hon gjorde det. När jag gick i sjuan skulle jag inte ens kunna tänka mig att klara av något liknande. Om ens idag.  Jag har en dotter som är modig, stark och helt fantastisk. En dotter som kan gå precis hur långt som helst. Precis så långt hon vill. Och jag är en mycket stolt mamma. ♥

Dagens skrivinspiration kommer ifrån Lee Child. Själv känner jag precis som Lee gör vad gäller skrivprocessen. Jag inte vill veta hur berättelsen ska se ut eller hur den ska sluta, jag vill bara ha en aning om ungefär vad den ska handla om. Sedan vill jag skriva mig fram. Bästa tipset är kanske att inte lyssna på tips. :) Den enda författaren till din bok bör vara du. Fast själv känner jag nog ett både ja och ett nej på den. Man har väldigt stor nytta av en lektörs och andra läsares tankar och idéer, men det gäller att sålla i förslagen på förändringar så att berättelsen fortfarande är ens egen. Berättelsen måste vara levande och pulserande. Den måste innehålla dina egna hjärtslag. Vackert!

En riktigt härlig bokrelease

för Tiden går så långsamt när man tittar på den. Bara titeln är ju helt fantastisk.

Jag tog tåget till Stockholm. Åkte från våren och till snön.

Fick bo på ett fantastiskt stort och fint hotellrum precis vid Gärdet.

Sedan var det dags för fördrink med bästa tjejerna. Fick tyvärr inte med alla på bild. Men mycket hade vi att prata om och roligt hade vi. Anne-Lie Högberg, Jenny Jacobsson, Susanne Ahlenius, Åsa Bonelli, Emmelie Hardenborg, Eva Ludvigsen och så jag.

Så vidare till bokreleasen. Vilken fest, vilket party! Så fantastiskt att jag helt glömde att ta bilder. Det blev bara några få. Mest på den lyckliga, smått euforiska författarinnan Josefine Lindén och den glada och nöjda förläggaren Nina Larsdotter. Dessutom fick vi höra Josefine och hennes pojkband. Hon kan inte bara skriva hon kan sjunga fantastiskt också.

Dagen efter bjöd Stockholm på ett strålande väder.

Men jag åkte hem till Skåne och våren igen tillsammans med förstklassigt resesällskap. Med mig hem tog jag inspirerande samtal och en skön känsla i kroppen.

 Hemma hade azalean slagit ut och strålade med sin underbara färgprakt.

Och igår grillade vi för allra första gången den här säsongen. Vilken njutning det var att få äta grillat igen.

90 minuter

Jag har läst 90 minuter av Katarina Persson.

Boken beskrivs såhär:
"Svenska Nina har precis avslutat sina studier och återvänt till Los Angeles med drömmen om att arbeta på det berömda Visconti Hotel i Beverly Hills, bara för att upptäcka att hennes pojkvän sedan flera år gjort upp egna planer medan hon var borta. Planer som inte alls passar ihop med hennes.
Efter att ha förlorat sin chans till drömjobbet ser hon ingen annan utväg än att ta det hett eftertraktade jobbet som assistent åt en av Hollywoods mest populära skådespelare, Jake Wakefield. Jake står på toppen av karriär och har till synes allt en människa kan önska sig. Allt han behöver är någon som ser till att hans liv förlöper så smidigt som möjligt. Någon att lita på.
Krocken är oundviklig när den praktiska, jordnära Nina kastas rakt in i den galna, glittrande värld som är Jakes vardag. Men med tiden visar det sig att Jake är mer än bara en charmig yta och en speciell relation börjar växa fram mellan dem. Kanske kan jobbet som hans assistent innebära en biljett till allt det där hon drömt om?"

90 minuter är en bok som levererar precis vad den lovar. En härlig, varm feelgoodberättelse som dessutom utspelar sig i den lyxiga filmvärlden i Los Angeles. Jag gillar Ninas jordnära svenskhet mitt i allt det glittriga glamorösa. Det är precis en sådan berättelse man behöver försvinna in i då och då när verkligheten känns grå och färglös.

Boken börjar såhär:
"Ljudet av höga klackar mot det blanka marmorgolvet var det enda som hördes när de gick genom lobbyn. De passerade mellan två bastanta kolonner och stannade alldeles framför receptionen, vid ett bord översållat av pioner."

Bara människor

Jag har läst Bara människor av Anne Liljeroth.

Boken beskrivs såhär:
"Journalisten Saga Widerbeck bestämmer sig för att flytta tillbaka till sin barndomsstad i ett försök att hitta sina rötter, och snart låser hon upp dörren till en lägenhet på Smedjegatan 6. Med sig har hon en plan för att göra upp med de personer som en gång sårade henne.

Plötsligt står hon öga mot öga med sina nya grannar, Patrick Swedmark, Per Norder, fröken Andersson och Wille Weber, alla med sina egna historier och motiv. Saga vill få dem att minnas vad de gjorde, och också se henne som den hon är idag.

Men saker och ting blir inte riktigt som hon tänkt sig.

Bara människor är en roman som handlar om livets motsatser, om förutfattade meningar och om behovet av upprättelse. Den handlar om konsten att glömma, gå vidare och förlåta. Men framför allt är Bara människor en historia som inte lämnar sin läsare oberörd. Hur ska det egentligen gå för dem som bor på Smedjegatan 6?"

Bara människor är en bok helt i min stil. En bok om människor och deras styrkor och tillkortakommanden. Om att gå tillbaka i tanken till en tid som flytt för att komma till helt nya insikter. En påminnelse om att vi är just bara människor.

Boken börjar såhär:
"Bussen krånglar sig genom tre små rondeller med nyplanterade höstblomster innan den slutligen parkerar bakom den gamla stationen. Byggnaden påminner om att det en gång passerade tåg här, att detta var en knutpunkt i Sveriges järnvägsnät."

Tillbaka igen

efter en fantastisk bokrelease. Jag är trött och fylld av inspiration. Nu vill jag vara med familjen, det är alltid lika härligt att få komma hem till barnen igen. Mina älskade sötpajer. Därför blir det inte mycket mer från mig här idag.

Utom dansen. Vi måste bara köra igång helgen med dans. Because I´m happy!

Dags att åka till Stockholm igen och jag blev lite kär

i en bok som jag bara inte kunde låta bli att köpa trots att jag hade bestämt mig för att inte köpa några nya böcker just nu. Utom på releasefester. Men det är en barnbok, så det känns bra trots allt. Fast när jag ändå beställde så blev det två från rean också. Fy vad jag är svag! :)

Den fantastiskt vackra boken heter Boken om Mademoiselle Oiseau. Den innehåller förutom texten av Andrea De La Barre De Nanteful, fantastiska bilder av Lovisa Burfitt. Älskar den, hoppas barnen kommer att göra det också.

Den andra boken är Liten parlör för älskande av David Levithan, som fått så mycket beröm för språket. Den ser jag också fram emot att läsa. Den tredje boken finns inte med på bild, för det ska bli en present till någon och är än så länge hemlig.

I morgon bär det iväg till Stockholm igen och releasefest för Tiden går så långsamt när man tittar på den av Josefine Lindén. Den längtar jag oerhört mycket efter att få läsa. På hemvägen är all tid avsatt till att göra det. Men innan dess ser jag mycket fram emot att fira Josefine och hennes fantastiskt fina bok.

Trots att kylan kommit tillbaka så känns det bra eftersom alla vårtecken finns kvar. Våren är på väg hur mycket kylan än försöker ta tillbaka sin makt.

Dagens skrivinspiration är spännande och mycket inspirerande. Junot Diaz pratar om skrivande. Om att man är den som styr sin historia och därför måste se till att man skapar en värld som känns äkta. Att man bör känna sig vilsen för det betyder att man hittat något att skriva om som känns nytt, att man inte är på en plats någon redan hittat.

En spännande dag

idag.

Jag har skickat mitt manus till nytt förlag. Hämtat ut roliga paket på posten. Har gjort färdigt ett grattiskort som jag är riktigt nöjd med. Jag har fått hela novellsamlingen "Älska noveller" på mail och ska nu korrläsa min novell ännu en gång. Och så får jag äntligen läsa vad de andra novellerna handlar om. Läste slutet på en av de andra novellerna och började gråta. Nästyngstingen har varit hemma hos ny kompis och lekt, alltid lite extra spännande. Och nu ska jag knyta ihop dagen, i alla fall arbetsdagen.

Dagens skrivinspiration handlar om att utmana dem som säger att de inte gillar en hel genre, i det här fallet science fiction, och om att skriva för att man verkligen älskar att göra det.

Nej, inte nu igen

kylan är tillbaka. Det var inte alls gästvänligt ute idag. Blåsigt och iskallt.

Som tur är kan det inte vara hur länge som helst för våren är här. Azalean har små knoppar i mörkrosa som snart ska slå ut. Jag kan inte få nog av våren.

Annars har jag jobbat vidare med allt möjligt. Bland annat manus. Det om något gör mig varm både i kropp och själ.

Skrivinspiration är aldrig fel enligt mig. Här pratar Nino Ricci om sin skrivprocess. Intressant!

Nu är det över

igen. Helgen gick snabbare än man hann blinka och i morgon är det måndag och en ny vecka tar sin börja.

Vi är ganska trötta efter en härlig kväll med goda vänner igår. Så livgivande det är att få umgås och prata med härliga vänner. Det är också skönt när man kan gå och släpa dagen efter och inte göra mycket av värde alls. Återhämta sig helt enkelt. Och jag gillar ju måndagar. Måndagar ger mig en känsla av att allt är möjligt igen.

Fast jag har faktiskt jobbat lite med sådant som verkligen behövde fixas även om det inte var så mycket. Och så strök jag några plagg medan lillkillen jobbade en stund med en läxa. Men allt som allt har det bara varit en skön slapp dag. Ute var det kallt så vi kom faktiskt inte ens ut för en promenad. Men det gör inget för snart är det varmt och skönt och varje promenad blir helt underbar.

Dagens skrivinspiration är fylld av poetiska tankar när Ben Okri berättar om sitt skrivande. Man känner magin bara av att lyssna på honom. En berättelse är inte bara en början, en mitten och ett slut den är mycket rikare än så. Det är en resa.

Lyckligare kan ingen vara

än den som får skriva på sina manus. Det har jag gjort och är väldigt lycklig. Manus nummer tre fortsätter att utveckla sig och jag tror att jag har en början. Det kan ju ändra sig, men just nu är jag mycket nöjd.

Så dagen har innehållit både jobb med det där andra och manus nummer tre. Helt underbart! Och så har jag klippt mig. Äntligen. Så det har varit en mycket bra dag.

Men nu är det fredag och dags att dansa och det gör vi självklart som om ingen såg.

Karaktärer och lite skräp i hörnen

lite skräp går väl ann, men när det liksom svämmar över både här och där så måste det rensas. Så är det bara. I dag har jag rensat bland gamla recept. Där fanns recept på prinsesskakor från tiden då dottern var liten och älskade allt som var rosa och prinsessor. Det känns som det var länge sedan nu och hon är 13 år och prinsessornas tid har sedan länge försvunnit. Det fanns recept från 80-talet i den högen. En del av dem var jag bara tvungen att spara på av nostalgiska skäl. Många härliga år och minnen passerade sinnet bland en hög med gamla och nya recept.

Jag skulle egentligen vilja ha ett alldeles vitt hem utan saker överallt. Grejer som man sparat på sig under väldigt många år. Det är något med vita rum som får min själ att bli lugn.

Bild lånad här.

Fast det fungerar inte på något plan för oss just nu. Fyra barn en katt, visserligen vit, och ingen tid för att hålla det så där rent och vitt. Och absolut inte med allt småplock som finns överallt hos oss hela tiden. Men oj vad jag skulle vilja ha det så där avskalat och rent. Den dagen kanske kommer.

I dag kom de här efterlängtade godingarna fram. Yay! De är inte vita utan lila.

I dag funderar jag lite runt att bygga karaktärer, eftersom det är där jag är i min skrivande process just nu. I det här klippet hittade jag många bra idéer. Skrivinspiration när den är som bäst.

)

Ännu en underbar dag

fylld av vårkänslor.

Dofterna av vår gör mig yr och allt känns plötsligt möjligt igen.

Jag jobbar vidare och vet att jag måste bringa mer ordning runt mig. Man kan inte leva på rus alena. En sak i taget var ju det jag sa. En sak i taget så känns det inte så övermäktigt. Jag har redan börjat med ett skåp som nu är tomt. Nu kan det fyllas med annat än skräp. Det är en härlig känsla.

Fler känslor och tid som flyr

snabbare än att man knappt hinner blinka.

Men jag njuter av tiden fullt ut trots att den går alldeles för fort. Idag har jag till exempel kommunicerat med Eleazar. Det var trevligt och gav precis det resultat jag önskade. Det fladdrar en aning i magen då allt jag gör just nu är så nytt och oprövat. Det är en härlig känsla!

Däremellan tänker jag på skivandet och alla de som kommer att leva i min tredje berättelse. Den tanken får mest plats under tiden då jag tränar, vilket jag gör varje vardagsmorgon. I dag filade jag lite på de första meningarna. Jag vet precis vad jag vill säga men inte riktigt hur det ska göras på allra bästa sätt. Det är spännande att försöka hitta rätt känsla i orden.

Dagens skrivinspiration handlar om att bygga upp berättelsen. Om alla de där upp- och nergångarna man ska utsätta sina karaktärer för. Det är ju där jag är just nu i mitt tredje manus. Det finns många sätt att göra det på det gäller bara att hitta det sätt som passar för en själv.

)

Den känslan

man känner när man öppnar dörren för att gå iväg och hämta småkillar i skolan. Den som är varm snarare än råkall. Den är oslagbar! Nu vet jag att våren har tagit fart på riktigt.

Den känslan när våren smyger sig fram eller rent av slår till med all sin kraft och man vet att allt det underbara ligger framför en. Helt fantastisk! Det finns inte mycket som slår den.

I söndags satte vi ut utemöblerna. När solen ligger på går det att sitta i solen och njuta. Känslan i kroppen är upptinad och mer än redo för sol och värme. Och alla fantastiska färger som man nästan glömt att världen har att bjuda på. Mina ögon har saknat färgerna. Mitt sinne har saknat doften av vår så länge nu.

Idag blir det mer allmän inspiration även om det är en författare som pratar i det här klippet. Om att leva mitt emellan och inte alltid vänta på att de stora sakerna ska hända. Mycket viktigt! Jag tror att jag är ganska bra på det, men det är något jag måste tänka på varje dag. Att uppskatta de små sakerna i vardagen och inte låta dem gå obemärkt förbi. Det är faktiskt alla de till synes små, små sakerna som är livet.

Lång dags färd mot natt

för mig i går.

Jag steg upp bara en liten stund efter det att jag normalt brukar gå och lägga mig, för att ta mig med tåg till Stockholm. På tåget väntade en härlig frukost så det kändes riktigt bra trots den mycket tidiga morgonen.

Väl framme i Stockholm väntade en utmaning för en småstadsmänniska som jag då jag skulle ta tunnelbanan till Farsta. Fast det gick alldeles utmärkt, trots att jag kände mig lite som Bambi på hal is. :)

I Farsta väntade detta fantastiska skyltfönster. Levande bokomslag, det är inget man ser varje dag. Underbart!

Åsa var sitt allra mest strålande jag, även om jag inte vet om hon har något annat jag än strålande. Tveksamt!

Just mitt mycket efterlängtade exemplar av boken "En liten värld" låg här och väntade på mig.

De fantastiska glittriga extremt högklackade skorna visades så klart upp.

Sedan minglades det med den ena fantastiska människan efter den andra.

Och Åsa berättade om boken.

Sådana möten som denna är så fyllda av glädje, inspiration och härliga möten. Det är sådana som får vardagen att stråla lite extra och göra livet så mycket mer fantastiskt.

Sedan skulle jag åka hem igen. Tunnelbanan tillbaka till stationen gick toppenbra. Snabbtåget mot Hässleholm likaså. En fantastiskt räksmörgås väntade dessutom på mig där. Så gott! Turligt nog skulle jag inte till Lund eftersom någon elledning rasat ner och de som skulle dit och vidare fick åka buss. Det hjälpte mig inte helt och hållet då mitt tåg hem fick en ny avgångsperong i sista minuten, vilket jag och några andra missade helt och jag fick därför snällt vänta en timme på nästa tåg. Det blev inte den bästa timmen i mitt liv, mitt i Melodifestivalen satt jag och väntade på nästa tåg i Hässleholm. Jag var så trött att jag inte ens orkade läsa. Men hem kom jag och dessutom till en längtande familj, vilket får alla vedermödor att blekna och försvinna. Hemma hade de spelat in Melodifestivalen för att se den tillsammans med mig, så det gjorde vi. Kvällen avslutades med Melodifestivalen och mys i fåtöljen tillsammans med en älskad och familj. Så lång dags färd mot natt avslutades fullkomligt perfekt.

Efter att ha sovit länge i morse väntade en härlig vårpromenad med familjen. Det knoppas för fullt ute och nu vet jag att våren är nära. Riktigt nära!