Ja, ja, då var det slut på det roliga

för den här gången. Men som jag har njutit!

All sommarsemester är slut och barnen har börjat i skolan igen. Fast i ärlighetens namn så tänker jag fortsätta ha roligt hela resten av året också. Det finns ju så mycket kul att göra nu när man inte kan vara ute och njuta av den härliga sommaren längre. Jag har massor som ligger och väntar på att bli gjort. Framför allt, skriva, skriva, skriva. Som jag har längtat. Så det blir bara det också. Till och med mer än bra. Även om jag inte var redo för en sådan snabb vändning. Från fantastisk högsommar till spirande höstkänsla.

Och så har jag fått öroninflammation dessutom. Inte kul! Inte nu när jag skulle vara full av energi och börja jobba i full fart igen.  Men, men, sådant är livet. Det är bara att gilla läget. Nu har jag i alla fall fått medicin, så det borde gå över alldeles snart. Och då är jag redo. För hösten. Fast jag hoppas på ännu ett litet återbesök av värmen. Det är lite för tidigt för höst ännu.

Så jag avslutar sommarledigheten och börjar den här terminen med ett fantastiskt klipp som inspirerar otroligt mycket. Både sorgligt och vackert. En minut fylld av eftertanke. Vila i frid Robin Williams. ♥

Peppar, peppar ta i trä

och hoppas, hoppas jag slipper den sjukdom som bröt ut på min lillkille i natt. Både han och jag har haft en jobbig natt då han kräkts med jämna mellanrum hela natten. Han har inte kräkts under dagen men har hög feber och är självklar väldig svag och medtagen. Min gulleplutt.

Igår gick vi en promenad och såg för första gången den plats där det så olyckliga dödsfallet hände innan en fotbollsmatch. Jag förstår inte hur jag någonsin ska kunna gå där igen och bara uppleva den vackra utsikten igen. En av de vackraste platserna i vår stad har fått en annan mening. En ny känsla.

Den kommer för alltid att kännas fylld av sorg. Samtidigt får just den här synen mig att känna hopp. Så många människor har visat sin respekt för platsen samtidigt som man tar avstånd från sådana fruktansvärda handlingar. Sådant som bara inte får hända.

I morgon är det måndag och en av mina favoritdagar. Allt är möjligt igen. Jag älskar den känslan. En sak jag gör när jag vill ha inspiration inför en ny vecka är att lyssna på skrivinspiration. Här handlar det om att utveckla karaktärer. Det är mycket att tänka på om man vill skapa en levande karaktär. Och det är väldigt spännande.

Magnolian har börjat slå ut

och de är fantastiskt vackra.

Det är överhuvudtaget så vackert ute just nu när färgerna håller på att erövra naturen igen.

Men den tunga känslan efter gårdagen hänger definitivt kvar här i Helsingborg. Hos mig gör den det definitivt. Samtidigt får man inte bli uppgiven utan istället försöka göra allt för att jobba för en förändring i samhället. Men det är svårt att tänka på alla de människor som drabbats och nu inte längre kan njuta av våren eller livet överhuvudtaget. Det gör ont i mig.

Det var ju tänkt att bli så härligt

följt av en massa fina bilder från idag. Men jag tappade helt lusten och känner istället en stor sorg i bröstet som inte vill släppa taget.

Inte anade vi när vi passerade parken vid Kärnan under vår promenad att något så fruktansvärt hade hänt. Däremot pratade vi om det absurda i den polisbevakning som måste finnas i samband med dessa fotbollsmatcher. Och allt annat de pengarna skulle kunna betala. När vi kom hem förstod vi hur allvarligt det varit just där vid trappan till Kärnan. En man är nu död på grund av att han träffade människor som inte har respekt för liv. Jag vill inte ens koppla det till fotboll, även om det är den som triggar detta hat. Eller inte, för jag har så svårt att förstå att det skulle kunna vara så. Att ett bollspel, en lek, skulle kunna skapa sådant fruktansvärt hat. Själv tror jag inte på att det går att lösa det på annat sätt än publiklösa matcher. Supertrist eftersom det finns så många som verkligen njuter av spelet och spänningen i det. Men som det ser ut nu är det ju inte möjligt. Människor ska inte behöva dö för att de hejar på "fel" lag. Jag skäms inte över att vara Helsingborgare idag, jag skäms över att vara människa. Jag känner med hela min själ och mitt hjärta för de anhöriga som har en älskad som inte kommer hem ikväll.