Under Vintergatans alla stjärnor

Jag har läst Under Vintergatans alla stjärnor av Camilla Davidsson.

Boken beskrivs så här:
"När vi lär känna Emma har hon utarbetad flytt karriärjobbet i Stockholm för att söka lyckan i London där Eric, amerikanen hon blivit handlöst förälskad i, bor. Deras relation blir komplicerad och utvecklas i en helt annan riktning än Emma tänkt sig. Hon lider sig igenom tiden i London och hankar sig fram på tillfälliga jobb. Av en tillfällighet hör hon talas om den tusenåriga pilgrimsleden Camino de Santioago de Compostela i Spanien och får en ingivelse att den är precis vad hon behöver för att reda upp sitt liv. Med en gammal ryggsäck och ett par slitna gymnastikskor ger hon sig iväg på den åttio mil långa vandringen mitt under den spanska högsommaren. 

Att vandra långa sträckor dag efter dag är jobbigare än Emma någonsin kunnat föreställa sig. Under mödosamma dagar till fots genom den spanska landsbygden tvingas hon konfrontera sina mörkaste tankar och minnen från det förflutna. Men hon är inte ensam. Längs vägen möter hon en rad färgstarka personer från olika världsdelar och bakgrund. Flera av dem får stor betydelse för henne på olika plan. Emmas spontana infall utvecklas till en omvälvande resa som får henne att omvärdera sina livsval och allt hon någonsin trott på."

Boken med det vackra namnet, Under Vintergatans alla stjärnor, är en bok jag längtat efter att läsa av många olika anledningar. Så mycket att jag var rädd att bli besviken. Men det blev jag inte. Inte alls. Jag gillar ju den här typen av böcker som skapar eftertanke. Det är en feelgoodberättelse fylld av möten, både bra och dåliga. Mest möten som innehåller massor av värme och nya sätt att se på livet. Men boken beskriver också alla de vedermödor en sådan här vandring innebär. Det svettiga, det onda och det obekväma livet. Berättelsen handlar om att stanna upp då och då för att hinna se på sitt liv och reflektera över det liv man lever. Något jag tror att vi alla behöver då och då. Med den här boken startar funderingar och önskningar om att få stanna upp mitt i livet för att ge sig själv en paus i det till synes aldrig sinande bruset som dagens tillvaro så ofta innehåller. För den eventuella frågan om jag nu tänker mig att gå en sådan vandring? Nej, jag tror jag nöjer mig med att ha fått följa med som åskådare i den här berättelsen.

Boken börjar så här:
"Emma sneglar på tavlan med avgångstider för säkert tionde gången. Det skulle bli en lång dag, konstaterade hon och tittade ner på sina nyklippta naglar."

Fastnat igen

i min novell trots att jag trodde jag hade koll. Maken hade en del frågetecken som jag måste fundera på. Jobbigt, men det är bara att kämpa på. Iväg ska den.

Frågan nu är hur tydlig ska man vara. Själv gillar jag när det inte är övertydligt och när man får tänka till lite själv. Fast det får jag fundera mer på i morgon för nu är det dags för föräldramöte nummer tre den här veckan.

Jag kör lite pausmusik på det som lite kompensation för min frånvaro här på bloggen och dessutom på era bloggar.

Skriver på novell

som trilskats lite med mig under sommaren. Nu tror jag banne mig att den sitter. Den är inte riktigt färdig ännu, men på god väg. Tjoho!

Sommarrester man bara vill suga den allra sista musten ur

det är sådant jag funderar över just nu. Och njuter av.

Jag känner lite ångestladdad förtjusning inför hösten. Å ena sidan älskar jag sommaren med allt vad den innebär. Inte minst allt det ljuvliga vi fått uppleva i år. Å andra sidan den sköna och fantastiskt mysiga hösten som finns alldeles runt hörnet. Den som erbjuder en aldrig sinande mängd skrivtid. Tid som jag i smyg har längtat oändligt mycket efter under sommaren. Den där känslan av att vilja ha allt. Vilja hinna allt. Den.

Jag tar ett långsamt farväl. Letar mig tillbaka till vardagen igen. Vänder mig ständigt om för att se tillbaka. Njuter ännu en gång. Och ännu en. Samtidigt försöker jag hålla kursen stadigt framåt. Där finns ju så mycket härligt som ska göras. Som ska upplevas.

Efter ett par dagar med finaste svärföräldrarna fortsätter jag kurera förkylning och förbereda farväl av underbar sommar. Tänker på skrivandet och hur alla de ord som fått leva inom mig alldeles snart ska få komma ut. Kanske redan i morgon. Ja, jag tror bestämt att det får starta redan i morgon. Skrivandet. ♥

Joråsåatt

nu är jag förkyld också!

Öronen är på tillfrisknad och resten får väl bli som det blir. För ikväll ska vi fira nästyngstingens födelsedag tillsammans med släkten. Och så ska vi dansa. Jag har redan tjuvstartat faktiskt. Det gjorde jag samtidigt som jag gjorde pannkakstårtan till ikväll. För när den här låten dyker upp är det väldigt svårt att stå still. Nu kör vi!

Hitta hem

Jag har läst Hitta hem av Susanne Boll.

Boken beskrivs så här:
"Tre kvinnor står vid vägs ände men oväntade möten kan leda till en andra chans när livet är som mörkast. 

Läkaren Helmi Lane, som flytt landet efter att ha gett falska friskbesked till sina cancersjuka patienter, återvänder till Sverige fast besluten att hitta den dotter hon övergett trettio år tidigare. Helmis enda ledtråd finns hos Yvonne, dotterns alkoholiserade faster. I en annan del av staden återhämtar sig trettioåriga Dina från ett självmordsförsök. Motvilligt öppnar hon upp för världen och för tanken att det kanske finns något, eller någon, som det kan vara värt att leva för. Samtidigt gömmer sig någon i skuggorna. Någon som inte kan förlåta en oförrätt. Någon som bara väntar på rätt tillfälle att hämnas.

Hitta hem är den fristående uppföljaren till Susanne Bolls psykologiska relationsroman Det enda rätta."

Jag gillar mörkret och spänningen i den här boken. Det är stark historia som fängslar och man bara måste läsa vidare för att få veta hur det ska gå för bokens alla invånare. Även om det är svårt att gilla huvudpersonerna i berättelsen så tvingas man fundera över förlåtelse och hur mycket en inte så trevlig människa verkligen kan förändras. Och vad krävs i så fall för att det ska hända.

Den här boken har dessutom ett soundtrack vilket är väldigt coolt. Det kan man hitta här.

Boken börjar så här:
"Flygbussen rusar fram i en hisnande hastighet längs motorvägen mellan Arlanda och Stockholms innerstad. Det ser ut att vara halt, men vådligheten i chaufförens körning berör henne inte."

Ja, ja, då var det slut på det roliga

för den här gången. Men som jag har njutit!

All sommarsemester är slut och barnen har börjat i skolan igen. Fast i ärlighetens namn så tänker jag fortsätta ha roligt hela resten av året också. Det finns ju så mycket kul att göra nu när man inte kan vara ute och njuta av den härliga sommaren längre. Jag har massor som ligger och väntar på att bli gjort. Framför allt, skriva, skriva, skriva. Som jag har längtat. Så det blir bara det också. Till och med mer än bra. Även om jag inte var redo för en sådan snabb vändning. Från fantastisk högsommar till spirande höstkänsla.

Och så har jag fått öroninflammation dessutom. Inte kul! Inte nu när jag skulle vara full av energi och börja jobba i full fart igen.  Men, men, sådant är livet. Det är bara att gilla läget. Nu har jag i alla fall fått medicin, så det borde gå över alldeles snart. Och då är jag redo. För hösten. Fast jag hoppas på ännu ett litet återbesök av värmen. Det är lite för tidigt för höst ännu.

Så jag avslutar sommarledigheten och börjar den här terminen med ett fantastiskt klipp som inspirerar otroligt mycket. Både sorgligt och vackert. En minut fylld av eftertanke. Vila i frid Robin Williams. ♥