En ljuvlig söndag

full av allt som är skönt för själen.

Vi har tagit det lugnare än vanligt. Nästan hela familjen tillsammans. Dottern sov över hos sin bästa vän och var borta nästan hela dagen. Maken och jag tog en promenad längs havet. Alltid lika livgivande.

Och så har jag jobbat med ett av mina manus. Till slut. För jag tappade tron där en liten stund. Som tur är varar det aldrig särskilt länge. Och nu när jag tagit tag i det igen förstår jag inte hur jag skulle kunna leva utan det. Att få leva bland orden. En av de absolut bästa känslorna som finns. Så nu tar jag nya friska tag.

I morgon är det måndag, en av de bästa dagarna i veckan då allt är möjligt igen. 

Sommarrester man bara vill suga den allra sista musten ur

det är sådant jag funderar över just nu. Och njuter av.

Jag känner lite ångestladdad förtjusning inför hösten. Å ena sidan älskar jag sommaren med allt vad den innebär. Inte minst allt det ljuvliga vi fått uppleva i år. Å andra sidan den sköna och fantastiskt mysiga hösten som finns alldeles runt hörnet. Den som erbjuder en aldrig sinande mängd skrivtid. Tid som jag i smyg har längtat oändligt mycket efter under sommaren. Den där känslan av att vilja ha allt. Vilja hinna allt. Den.

Jag tar ett långsamt farväl. Letar mig tillbaka till vardagen igen. Vänder mig ständigt om för att se tillbaka. Njuter ännu en gång. Och ännu en. Samtidigt försöker jag hålla kursen stadigt framåt. Där finns ju så mycket härligt som ska göras. Som ska upplevas.

Efter ett par dagar med finaste svärföräldrarna fortsätter jag kurera förkylning och förbereda farväl av underbar sommar. Tänker på skrivandet och hur alla de ord som fått leva inom mig alldeles snart ska få komma ut. Kanske redan i morgon. Ja, jag tror bestämt att det får starta redan i morgon. Skrivandet. ♥