och i detaljerna finns jag.
I många av de här detaljerna växte jag upp och blev till den jag är idag.
Bra eller dåligt. Delvist bitterljuvt. Men mest härligt. Här hittade jag många sanningar. Och säkert lika många lögner. Oavsett gav den här platsen mig så många minnen. Dessutom började mitt vuxna liv just här.
Mitt allra första fasta jobb hade jag här. Inte precis på den här platsen men ändå här. Det jag lärde mig här sträcker sig mycket längre än till ett arbete. Jag lärde mig att alltid komma ihåg varifrån jag kommer.
Sedan slog den stora kärleken till och jag flyttade långt härifrån. En välkommen flytt. Ja ni vet, i den åldern då allt annat än det man känner till är det rätta. Det var det ju också eftersom han som tog mig härifrån fortfarande är min stora kärlek. Trettio år senare.
Nu när jag vandrar på mina minnens vägar ser allt precis likadant ut och ändå fullkomligt annorlunda. Och jag kan inte låta bli att berätta om allt som varit för min familj. Kanske har de hört det mesta förut. Kanske har de glömt, trots att vi var här förra sommaren. Kanske blir minnena mer färgstarka för varje år som går. Kanske är det så att vi bara minns allt i ett rosa skimmer. Fast jag minns allt det andra också, även om just de minnena bleknar för varje år jag är här. Oavsett så är allt som hände här en så stor del av mitt liv, en del som formade mig till den jag är idag. En plats där jag hittade den stora kärleken. Och behöll den. En kärlek som tycks obrytbar. En kärlek som förde med sig fyra obeskrivligt älskade barn. Ett liv som knappt gick att föreställa sig. Då, mitt i ungdomens fullkomliga omedvetenhet. Mitt i all rädsla. Mitt i allt det som var spännande och nytt. Mitt i sökandet efter den som var jag. Eller skulle bli.
Nu trivs jag här. Går tillbaka och hittar nya bitar. Nya vinklingar av mig. Hittar den jag var då men inte alls förstod mig på. Nu förstår jag så mycket bättre. Och plötsligt förstår jag varför jag vill skriva. Varför jag alltid har velat skriva. Behövt skriva. Allt finns i detaljerna.
I många av de här detaljerna växte jag upp och blev till den jag är idag.
Bra eller dåligt. Delvist bitterljuvt. Men mest härligt. Här hittade jag många sanningar. Och säkert lika många lögner. Oavsett gav den här platsen mig så många minnen. Dessutom började mitt vuxna liv just här.
Mitt allra första fasta jobb hade jag här. Inte precis på den här platsen men ändå här. Det jag lärde mig här sträcker sig mycket längre än till ett arbete. Jag lärde mig att alltid komma ihåg varifrån jag kommer.
Sedan slog den stora kärleken till och jag flyttade långt härifrån. En välkommen flytt. Ja ni vet, i den åldern då allt annat än det man känner till är det rätta. Det var det ju också eftersom han som tog mig härifrån fortfarande är min stora kärlek. Trettio år senare.
Nu när jag vandrar på mina minnens vägar ser allt precis likadant ut och ändå fullkomligt annorlunda. Och jag kan inte låta bli att berätta om allt som varit för min familj. Kanske har de hört det mesta förut. Kanske har de glömt, trots att vi var här förra sommaren. Kanske blir minnena mer färgstarka för varje år som går. Kanske är det så att vi bara minns allt i ett rosa skimmer. Fast jag minns allt det andra också, även om just de minnena bleknar för varje år jag är här. Oavsett så är allt som hände här en så stor del av mitt liv, en del som formade mig till den jag är idag. En plats där jag hittade den stora kärleken. Och behöll den. En kärlek som tycks obrytbar. En kärlek som förde med sig fyra obeskrivligt älskade barn. Ett liv som knappt gick att föreställa sig. Då, mitt i ungdomens fullkomliga omedvetenhet. Mitt i all rädsla. Mitt i allt det som var spännande och nytt. Mitt i sökandet efter den som var jag. Eller skulle bli.
Nu trivs jag här. Går tillbaka och hittar nya bitar. Nya vinklingar av mig. Hittar den jag var då men inte alls förstod mig på. Nu förstår jag så mycket bättre. Och plötsligt förstår jag varför jag vill skriva. Varför jag alltid har velat skriva. Behövt skriva. Allt finns i detaljerna.
Jag har lärt mig att allt är möjligt, det omöjliga tar bara lite längre tid.
Åh - så fint du skriver och beskriver <3
SvaraRaderaTack fina Ebba! <3
RaderaVisst är det med blandade känslor man upplever barndomsstaden. Själv flyttade jag tillbaks redan när första barnet var på väg. Men jag kan känna att jag borde flytta någon annan stans istället för att leva på samma plats hela livet (förutom några år i England). Men jag har så svårt för att skiljas från alla våra sjöar och skogar och närheten till havet. Letar helatiden efter någonting liknande men inser jämt att hemma är bäst. :-)
SvaraRaderaKram!
Det är mycket blandade känslor som dyker upp när man återvänder till sina ungdoms minnens plats. Jag har alltid varit rastlös och trivs med att röra på mig men jag söker mig alltid till havet.
RaderaKram!
Gjorde precis samma sak med mina barn för några dagar sen när jag var i "min" stad. Kände också att nostalgin var både mjuk och kantig. Mest bara att det finns saker som man kan sakna och annat som man verkligen är glad att ha blivit av med.
SvaraRaderaBåde mjuk och kantig är väl alldeles perfekt beskrivet. Att uppleva både saknad och en känsla av lättnad av att ha blivit av med känns så sunt, det visar på en hälsosam evolution.
RaderaNu blev jag sugen på att mer medvetet söka. Efter minnen, känslor, händelser. Har ägnat alldeles för mycket tid med att skäms. Över den jag en gång var. Det var då och det har format mej till den jag är idag men kanske är det en del av anledningen till att jag tappat färg. Omdömeslös skam :)
SvaraRaderaAlla de besök tillbaka som jag gjort har hjälpt mig på många sätt. Jag har fått se allt ur ett annat, nytt, mer vuxet perspektiv och det är mycket nyttigt. Omdömeslös skam är aldrig varken bra eller produktiv, den tycker jag du ska skaka av dig snabbt. :) Det där med att tappa färg känner jag igen väldigt väl. Jag blev bara blekare i färgerna och mer och mer suddig i konturerna för varje år som gick under många år. Allt för många. Inte förrän vårt år på Mallorca 08/09 hittade jag helt och hållet tillbaka till hela min färgprakt igen. :D Det året betyder så mycket för mig. Kanske är det därför det är lättare att gå tillbaka nu och äntligen kunna tyda och se klarare på allt det som varit. Jag önskar att du får hitta hela din färgprakt igen! Andra ser den, och har alltid sett den, den ska bara bli lika klar och färgstark för dig. <3
Radera