Det krävs tusen vackra ord

Jag har läst Det krävs tusen vackra ord av Rose-Marie Bouw.

Boken beskrivs så här:
"Den morgonen Ulrika ställer sig på vågen och ser 143 kilo bryts förlamningen. En gräns har passerats. Någonstans mellan tjugofyra och trettiosex tappade hon bort sig själv. Hon blinkar mot siffrorna, 143 kilo.

Tre små pojkar leker på vardagsrumsmattan. Hon tar sin handväska och går ut genom dörren, lämnar sitt liv bakom sig. Hon fortsätter att gå.

Molly är sju år. Fröken säger att hon har en vild fantasi när hon berättar om monstren under sängen. Monstren som kom fram när mamma dog. Med sina fräknar och skrubbade knän med Bamseplåster på korsar Molly Ulrikas väg.

En sommar på landet, en liten hand i en större hand. Ulrika väntar på att få dö, Molly på att livet ska börja igen."

Det här är en bok som fångade mig i ett ögonblick med den fantastiska titeln och det vackra omslaget. Då hade jag ingen aning om vad den handlade om. Nu vet jag.

Det är en berättelse om att förlora sig själv, ett ämne som jag tror många av oss kan relatera till. En hjärtskärande berättelse om att inte se någon möjlighet att någonsin kunna hitta sig själv igen. Eller ens veta vem det är man ska hitta. Oavsett av vilken anledning man går vilse är det lika svårt att hitta den väg som leder tillbaka. Kanske inte nödvändigtvis till den man var, men till den man behöver vara. Den som är ens rätta jag. En inte alltid lätt väg att varken hitta eller välja då man en gång förvillat sig bort.

Den här historien innehåller allt. Sorg, humor, smärta, längtan, värme, förtvivlan och kärlek. Trots allt det svåra måste man läsa vidare. Måste få veta hur det ska gå för Ulrika, Molly och resten av bokens invånare. Vägen tillbaka är inte på något sätt lätt, men den är möjlig. Om man har mod nog att våga följa den.

Boken börjar så här:
"Det finns ingen förskönade beskrivning för fetma. Är man tjock kan man kalla sig kurvig eller Zornkulla. Men är man fet så är man fet."